Dag 2.

Första dagen var en chock, men idag känns de iallafall stundvis bättre. Världen här är så annorlunda att de känns omöjligt att greppa. Maten, sättet man bemöter varandra, boende, hygien, inlärning.. allt!! Det absolut värsta är det att dom slår, skriker o drar i patienterna. Stackrarna är utvecklingsstörda på olika sätt, fysiskt handikappade, har psykiska sjukdomar, inlärningssvårigheter och autism men hela bunten behandlas på mer eller mindre samma sätt. Alla skall kunna sjunga månaderna, känna igen färger och sitta still o tyst, annors får dom sej ett slag o lite skrik. Det är så galet!! Till exempel en patient, som i mina ögon e allvarligt psykotisk o lever i en totalt annan värld, står dom och drar, skriker o hojtar åt att han skall svara och vara med och inte vara så LAT hela tiden. Och en liten pojke som är mer eller mindre blind och snubblar och faller på saker hela tiden ser dom som oaktsam och dum. Och vuxna personer som aldrig i sitt liv kommer att förstå sej på alfabetet eller siffror skall trots allt sitta med häftet framför sej och se ut som att de lär sej något.

Trots att vi på lägret och redan hemma i Finland talat mycket om de här känner jag mej väldigt oförberedd, hjälplös och reagerar med att bara vara chockad och gråtig. Vad kan man göra och säga?