30.3.2012

 Ja försöker vara öppen, tolerant, ha tålamod och försöker förstå men stunder som denna då jag inte kan annat än lyfta händerna i luften o säga att nu går de för långt verkar trots allt komma lite nu som då. Härtills har det handlat om kvinnornas ställning, uppfostran och idag gäller det religion.

Stället var jag nu bor på är alltså ett barnhem för ca. 25 pojkar och unga män. Det är en kristen organisation som upprätthåller stället, pastor Ashley är kungen i huset och den kristna tron är en självklarhet i pojkarnas liv och vardag.

För det mesta känns det som ett vanligt och trevligt hem för en stor familj. Dom har det ekonomiskt sätt relativt bra, dom tar på ett beundransvärt sett hand om varandra och jag tror pojkarna här för det mesta kan känna sej trygga och sedda. Fyra gånger i veckan förvandlas hemmet till en kyrka men däremellan märker man inte av religionen så mycket.

 Idag är det däremot ett undantag eftersom dom har lovssång och bönenatt vilket både hörs och känns. Dom började 21.30 o ska hålla på till 4.30.  Lovssång och bönenatt innebär att dom har högtalarna på full volym, dom hoppar runt , stamppar, hackar i väggen, krockar mot varandra, mumlar, viftar, skriker, skrattar, trummar och låser pojkarnas sovrumsdörrar så ingen skall kunna gå och lägga sej.

Vår minsting, Nana Yaw 6 år som har en lång provvecka bakom sej , sa tidigare på kvällen då jag försökte locka honom i säng att han skall vara vaken hela natten och att han inte kan gå i säng för dörrarna skall låsas. Jag skrattade bort det och sa att han självklart kan gå och sova när han vill fastän de andra är uppe hela natten. Tyvärr hade jag fel. Klockan elva kom han med tårarna rinnande och banka på vår dörr och var riktigt förtvivlad för att han inte har någon plats att gå till, för att ingen svarar honom då han ber om hjälp och för att han ångrar så mycket att han inte löd tidigare på kvällen då jag sade att han skulle gå i säng.

Trots att vi är förbjudna att släppa in pojkarna i vår lägenhet och trots att vi imorgon kommer att få oss en rejäl utskällning om att vi inte respektera deras kultur och regler sover Nana Yaw nu djupt på en madrass på vårt golv och jag känner att iallafall en av de betydelsefulla små gärningarna vi talat om att är möjliga att göra som volontär i en annan kultur är uppfylld idag.

Tro eller ej, men förra veckoslutet lyckades jag faktiskt på egen hand ta mej till och från Kofuridua, en stad ca. 2,5h från var jag bor. Efter en månad (!!!) i Ghana känns trotro systemet fortfarande också väldigt kaotiks och oorganiserat så det känns stort att ta sej från en plats till en annan. Jämfört med Madina var jag alltså bor, är Kofuridua en mycket, mycket lugnare och naturskönare stad.



Det kom en liten regnskur..

6.3.2012

Idag är det Ghanas 55 självständighetsdag.
Vi har firat dagen med parad, presidentens tal och... PIZZA!

2.3.2012

Före ja somnar brukar ja lista upp de saker som mest förvånat och förundrat  mej under  den gångna dagen. Dagens höjdpunkt  är nog  den allvarliga frågan (konstaterande?)  jag fick om att jag antagligen är allvarligt sjuk på grund av alla bruna födelsemärken ja har på kroppen. Enligt personen i fråga har mörkhyade inga födelsemärken, och ifall de har, så tas dom omedelbart bort. Han har själv som liten haft ett på kinden men lyckligt nog hade hans mamma en sax så hon tog tag i skinnet och klippte bort det.

Annat förvånande är hur vänliga människorna här är. Frågade idag aunt Maggie hur mycket det brukar kosta att låta sys byxor och kjolar här (utan obruni tillägg alltså (obruni = vit). Hon kunde inte säga något pris direkt eftersom hon  alltid syr hela dräkter åt sej så vi avslutade diskussionen och gick åt olika håll. Efter en  stund kommer hon och knackar mej på ryggen för att berätta lämpliga pris för olika sorts plagg och tyger. Hon hade ringt runt till 3 sömmerskor för att fråga vad de har för priser, när de har öppet och vilken färgs tyg som antagligen passar mej som vit bäst.

Annat märkligt idag är att det inte har varit strömmarbrott på hela dagen och att jag faktiskt har varit ensam i ett rum i snart 2 timmar. Vi e tre flickor som delar på ett rum ungefär lika stort som mitt gamla rum i Hindhår så eget utrymme och lugn och ro är vi inte direkt bortskämda med.  Och så fort man sticker näsan utanför rummet är det alltid någon av barnen som står och väntar och vill prata elle visa något, om man går ut på gården får man minst tre gånger frågan ”how are u” från olika håll och eftersom vessorna endast har ett draperi och en spånskiva mellan sej är också de ett lämpligt ställe för lite småprat.

                                            Vårt rum