En vanlig dag

Jag börjar sakta vänja mej med den afrikanska vardagen och börjar småningom känna till husets sätt och vanor. För oss volontärer börjar dagen 05.45 och tar slut halv 9 på kvällen. Dom andra stiger upp redan 4-5 tiden så det är väl lyx att få sova så länge..  Vi börjar med att hjälpa några patienter med morgontvätten, efter det är det morgonmål och 9-10 tiden börjar skolan som håller på till lite efter 11. Efter det är det lunch som oftast består av någon form av mjölblandning med fisk eller bönor. Efter lunchen har vi två timmar ledigt, men eftersom det är så hett att man inte kan vara ute spenderar vi oftast tiden med att sova och drömma om vad vi skulle vilja äta. Man småäter inte här så med den saken har jag lite att vänja mej..Efter vilan försöker vi hitta på lekar, 17 tiden är det middag, sen lite ledig tid, sen hjälp med kvällsysslorna och till slut ca. 20.30 stupar vi i säng.

Här är mycket jobb men trots det har ja svårt att veta vad ja riktigt skall göra. Ingen säger någonsin att du kan göra de här eller den där behöver hjälp med de här och de där utan alla gör mer eller mindre i tystnad sin egen sak. Fungerar bra ibland men blir till kaos största delen av tiden. Det är endast då husets stränga mamma “aunt Maggie” är med som alla lyder och lekarna / programmet går bra.

Nu när det är veckoslut är vi lediga. Igår åkte vi in till centrum av Accra och ja fick för första gången åka i en trotro, det vill säga i en paketbil som är ombyggd till buss. I en paketbild packas ca. 22 personer in och när bilen är full åker den iväg. Så ord som tidtabell, garanti om att alltid rymmas med, dåligt tålamod eller bekvämlighet kan vi glömma. Med det var inte alls så illa och eftersom vägarna är gropiga som bara den och alla kör som galningar känndes det egentligen ganska bra att sitta tätt packat.
Dagens program består av kyrka på förmiddagen, skype med mommo, byk och en sväng till marknaden bara den värsta hettan är förbi.