Ja försöker vara öppen, tolerant,
ha tålamod och försöker förstå men stunder som denna då jag inte kan annat än
lyfta händerna i luften o säga att nu går de för långt verkar trots allt komma
lite nu som då. Härtills har det handlat om kvinnornas ställning, uppfostran
och idag gäller det religion.
Stället var
jag nu bor på är alltså ett barnhem för ca. 25 pojkar och unga män. Det är en
kristen organisation som upprätthåller stället, pastor Ashley är kungen i huset
och den kristna tron är en självklarhet i pojkarnas liv och vardag.
För det
mesta känns det som ett vanligt och trevligt hem för en stor familj. Dom har
det ekonomiskt sätt relativt bra, dom tar på ett beundransvärt sett hand om
varandra och jag tror pojkarna här för det mesta kan känna sej trygga och sedda.
Fyra gånger i veckan förvandlas hemmet till en kyrka men däremellan märker man
inte av religionen så mycket.
Idag är det däremot ett undantag eftersom dom
har lovssång och bönenatt vilket både hörs och känns. Dom började 21.30 o ska
hålla på till 4.30. Lovssång och
bönenatt innebär att dom har högtalarna på full volym, dom hoppar runt ,
stamppar, hackar i väggen, krockar mot varandra, mumlar, viftar, skriker,
skrattar, trummar och låser pojkarnas sovrumsdörrar så ingen skall kunna gå och
lägga sej.
Vår
minsting, Nana Yaw 6 år som har en lång provvecka bakom sej , sa tidigare på
kvällen då jag försökte locka honom i säng att han skall vara vaken hela natten
och att han inte kan gå i säng för dörrarna skall låsas. Jag skrattade bort det
och sa att han självklart kan gå och sova när han vill fastän de andra är uppe
hela natten. Tyvärr hade jag fel. Klockan elva kom han med tårarna rinnande och
banka på vår dörr och var riktigt förtvivlad för att han inte har någon plats
att gå till, för att ingen svarar honom då han ber om hjälp och för att han ångrar
så mycket att han inte löd tidigare på kvällen då jag sade att han skulle gå i
säng.
Trots att
vi är förbjudna att släppa in pojkarna i vår lägenhet och trots att vi imorgon
kommer att få oss en rejäl utskällning om att vi inte respektera deras kultur och
regler sover Nana Yaw nu djupt på en madrass på vårt golv och jag känner att
iallafall en av de betydelsefulla små gärningarna vi talat om att är möjliga att göra som volontär i en annan kultur är uppfylld idag.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti