Jessika frågar

vad e de bästa du varit med om hittils?

De bästa hitills var nog en dag som Mr. Baah, gårdens allt-i-allo karl, tog med mej på hans ärenden på stan och för att skaffa internet åt mej. Han e så snäll, en riktig bamse-far för alla. Han om nån har ingen uppfattning om klockor och tid så några timmar på stan flög snabbt iväg. Han berättade om sin barndom i Ghana , sina ungdomsår i Nigeria, om att aldrig lämna Ghana  och om vägarnas historia i ghana. Han hade svårt att tro att alla vägar faktiskt kan ha ett namn i Finland.

o det värsta?

De värsta var nog förvånan, hjälplöshetskänslan och tomhetskänslan som ja hade dom första dagana! Nu när det har lättat och ja börjar se allt de positiva också är kanske suget på att äta någo annat än kolhydrater de värsta .. eller fotsvetten/skiten som int går bort i dushen.

har dom riktiga wc:en?

Jo, här finns riktiga wc:n o vi har till o med en egen för bara oss volontärer. Den borde ha rinnande vatten men härtills har de int fungera en enda gång så vet int om de stämmer . Annors är här rinnande vatten på utsidan av huset så man tar vatten in i ämbar för dush, spolning, tvätt och disk. Ström finns det också, men dom verkar tycka om strömmarbrott,  så strömmen är borta nästan varje dag iallafall några timmar. De stör inte egentligen annors men de e svårt att sova utan fläkt.

                                          Hemmet, matsalen, skolan, vardagsrummet, elever, patienter, familjen.

                                          Flickan i gult ni ser på nedersta bilden har blivit adopterad av en familj i USA o åker iväg idag. Känns konstigt men givande att se hur en adoption går till för den person det egentligen gäller.

En vanlig dag

Jag börjar sakta vänja mej med den afrikanska vardagen och börjar småningom känna till husets sätt och vanor. För oss volontärer börjar dagen 05.45 och tar slut halv 9 på kvällen. Dom andra stiger upp redan 4-5 tiden så det är väl lyx att få sova så länge..  Vi börjar med att hjälpa några patienter med morgontvätten, efter det är det morgonmål och 9-10 tiden börjar skolan som håller på till lite efter 11. Efter det är det lunch som oftast består av någon form av mjölblandning med fisk eller bönor. Efter lunchen har vi två timmar ledigt, men eftersom det är så hett att man inte kan vara ute spenderar vi oftast tiden med att sova och drömma om vad vi skulle vilja äta. Man småäter inte här så med den saken har jag lite att vänja mej..Efter vilan försöker vi hitta på lekar, 17 tiden är det middag, sen lite ledig tid, sen hjälp med kvällsysslorna och till slut ca. 20.30 stupar vi i säng.

Här är mycket jobb men trots det har ja svårt att veta vad ja riktigt skall göra. Ingen säger någonsin att du kan göra de här eller den där behöver hjälp med de här och de där utan alla gör mer eller mindre i tystnad sin egen sak. Fungerar bra ibland men blir till kaos största delen av tiden. Det är endast då husets stränga mamma “aunt Maggie” är med som alla lyder och lekarna / programmet går bra.

Nu när det är veckoslut är vi lediga. Igår åkte vi in till centrum av Accra och ja fick för första gången åka i en trotro, det vill säga i en paketbil som är ombyggd till buss. I en paketbild packas ca. 22 personer in och när bilen är full åker den iväg. Så ord som tidtabell, garanti om att alltid rymmas med, dåligt tålamod eller bekvämlighet kan vi glömma. Med det var inte alls så illa och eftersom vägarna är gropiga som bara den och alla kör som galningar känndes det egentligen ganska bra att sitta tätt packat.
Dagens program består av kyrka på förmiddagen, skype med mommo, byk och en sväng till marknaden bara den värsta hettan är förbi.

Dag 2.

Första dagen var en chock, men idag känns de iallafall stundvis bättre. Världen här är så annorlunda att de känns omöjligt att greppa. Maten, sättet man bemöter varandra, boende, hygien, inlärning.. allt!! Det absolut värsta är det att dom slår, skriker o drar i patienterna. Stackrarna är utvecklingsstörda på olika sätt, fysiskt handikappade, har psykiska sjukdomar, inlärningssvårigheter och autism men hela bunten behandlas på mer eller mindre samma sätt. Alla skall kunna sjunga månaderna, känna igen färger och sitta still o tyst, annors får dom sej ett slag o lite skrik. Det är så galet!! Till exempel en patient, som i mina ögon e allvarligt psykotisk o lever i en totalt annan värld, står dom och drar, skriker o hojtar åt att han skall svara och vara med och inte vara så LAT hela tiden. Och en liten pojke som är mer eller mindre blind och snubblar och faller på saker hela tiden ser dom som oaktsam och dum. Och vuxna personer som aldrig i sitt liv kommer att förstå sej på alfabetet eller siffror skall trots allt sitta med häftet framför sej och se ut som att de lär sej något.

Trots att vi på lägret och redan hemma i Finland talat mycket om de här känner jag mej väldigt oförberedd, hjälplös och reagerar med att bara vara chockad och gråtig. Vad kan man göra och säga?

Hälsningar från Ghana!
Efter en veckas läger i centrum av Ghana har jag nu kommit fram till min arbets/bo plats. Ännu igår var det meningen att jag skulle till ett vanligt barnhem men idag bestämde dom att ja åker till ett hem för handikappade istället. För tillfället befinner jag mej alltså på ett hem för ca. 30 handikappade personer i alla åldrar, mest barn. Här är två tyska volontärer. Skall vara här iallafall till mitten av mars, efter det troligen flytta till det andra barnhem. Det är samma person som äger båda men dom är en bit ifrån varandra.

Maten har varit god, fint (kan också kallas hett) väder och ok hygien.  Oj oj.. Lite ängslig är jag nog idag!
Hoppas ni har det bra där hemma <3

Äventyren kan börja!

Nu är rinkan packad, alla papper (hoppeligen!!) samlade, vaccinena tagna och allt det nödvändiga skaffat så jag kan väl inte säga annat än att jag är redo! Magen har varit upp och ner hela kvällen och händerna darrar. Erkänner direkt att jag är nervös ;)  För tillfället mest över att  jag verkligen gjort allt jag borde och att jag har de rätta sakerna med mej. Har fått plocka plagg efter plagg bort i takt med att rinkan fylldes..

Har svårt att tänka på vad som kommer att hända när jag kommer så långt som till Ghana. Om sanningen skall fram är det lite oklart vem som kommer emot på flyget och vart vi åker sen. Hoppas innerligt på att någon annan vet mer än jag och att jag kan svara, och också mena, "eje" om någon frågar imorgon. "Eje" betyder att det är bra med mej.

Packat och klart.