Snart hejdå

Det här äventyret börjar vara på slutrakan och snart är det dags att säga hejdå. De sista veckorna kommer jag att spendera vid kusten tillsammans med några andra volontärer. Vi kommer också att ha slutläger med organisationen vilket hoppeligen gör det lite klarare att det faktiskt snart är dags att packa rinkkan igen fastän det ju var riktigt nyligen jag packade den hemma i hindhår. Kommer tillbaka ”hem” det sista veckoslutet före jag flyger för att officiellt säga tack och hejdå men tror jag mentalt långt gjort det nu redan före reseveckorna börjat. Vi har städat och ordnat och tanken ” det är sista gången..” har ofta snurrat i huvudet den senaste veckan. Vi har också försökt förbereda småpojkarna att deras allvetande och alltid- allt- ordnande ”Biacahannaa” inte snart mer finns här. 

De tre kommande veckorna hittar ni mej någonstans i de här trakterna

Regnperiod

Här har regnperioden kommit i full gång. Om jag tidigare har sagt att livet rullar på i lugn takt här kan jag nu säga att det rullar på i extremt lugn takt. Vi vilar oss, vi värmer oss, vi väntar på att det skall sluta regna och vi väntar på att det skall börja regna. 

Ghana har oftast två regnperioder, en kort i september och oktober och en längre från slutet av maj till juli. Under maj och största delen av juni märktes det inte så stor skillnad eftersom det oftast regnade på natten ifall det regnade men nu i slutet av juni och juli märker man av det nästan dagligen. Det regnar inte hela dagar utan det kommer i skurar och när skuren är över skiner solen igen. Det är också svalare än tidigare ( har ingen termometer men någon sade att det är runt 25 grader). 

När det regnar, regnar det ordentligt. När regnet kommer gör man ingenting med ett paraply utan det gäller att hitta sej ett ställe med tak över och gärna något hårt och stadigt att stå på. Eftersom det är besvärligt att röra sej, men också eftersom det kan vara farligt, väljer många att inte röra på sej mer än nödvändigt. Om det regnar far till exempel inte  våra pojkar till skolan, köksfruarna i vårt hem lägger sej ner och sover och trotro trafiken stannar tills värsta regnet är över. Att det är farligt att röra sej när det regnar beror på att vägarna är i så bedrövligt skick, många bilar saknar vindrutetorkare och också elledningarna lär ge ström i från sej ibland.

Har hört klagomål över att det är för kallt men har inte en gång hört någon klaga över själva regnet. Överlag talas det väldigt lite om regnet vilket jag tycker att är konstigt eftersom det orsakara så stora förändringar i deras vardag och miljö. En risodlare sade att det är landets räddning att det är två regnperioder under ett år och antar att det är den tanken de flesta tröstar sej med när det står och huttrar under nåt litet tak. 

Förutom regn väntande har jag hunnit med en hel del både trevliga och mindre trevliga saker de senaste veckorna. Det har bland annat varit bröllop, veckoslutsresor, skoluniforms ordnade, misshandel och infekterade sår . Att förstå sej på vår pastors växlande humör  är inte det lättaste men under de senaste veckorna har det varit lite lättare än tidigare att kommunicera med honom.  Kanske det beror på att jag gett upp hoppet om att han skall vara vänlig  och visa respekt  men hoppas hur som haver att hans goda humör skall hålla i sej några veckor till. 

Det är inte bara pastor Ashleys humör som är växlade utan det samma gäller också mej själv. Vissa dagar/ stunder känns allting så självklart och meningsfullt och livet känns nästan lite för bra medan jag nästa stund längtar hem och suckar över minsta lilla sak.

Nyligen planterat ris